i detta kapitel har vi särskilt betonat de inneboende kontrollerna av cirkulationen, såsom autoreguleringsmekanismen för kontroll av lokalt blodflöde, automatisk kontroll av hjärtutmatning, långvarig kontroll av arteriellt tryck, långvarig kontroll av blodvolymen och automatisk fördelning av vätskor mellan cirkulationen och de interstitiella utrymmena. Anledningarna till att betona dessa mekanismer är flera: för det första har många experiment nu visat att de inneboende mekanismerna kan ge mycket stabil långsiktig kontroll av cirkulationen. För det andra har värdet av de nervösa och hormonella kontrollerna troligen överskattats kraftigt tidigare. Och för det tredje finns det speciella komplexiteter hos de inneboende kontrollerna-såsom olinjäriteter, fördröjning av svar och andra effekter-som har gjort dessa svåra att förstå; det är förmodligen dessa svårigheter som har lett till deras underbetoning. Vi har dock inte tänkt att ta från nervsystemet och hormonella system deras verkliga betydelse för cirkulationskontroll. Till exempel har inneboende mekanismer nästan ingen förmåga till akut arteriell tryckkontroll (endast för långvarig kontroll), och de har ingen mekanism för att tillhandahålla den enhet som krävs för att djuret ska få vatten och elektrolyter att inta. Dessa kräver nervösa kontroller. Nervreflexer är också viktiga för att förbättra effektiviteten av blodvolymkontroll och kontroll av hjärtpumpning. Bland de hormonella mekanismerna kan renin-angiotensinsystemet ge en blygsam grad av artärtryckskontroll när trycket faller under det normala genom att framkalla ett vasokonstrictorrespons i de perifera blodkärlen. Detta system verkar emellertid ha en ännu viktigare njurfunktion, en direkt effekt på njurarna för att orsaka vätskeretention; detta ökar i sin tur kroppsvätskevolymen och ökar på detta sätt artärtrycket. Slutligen har rollerna av ADH och aldosteron i kontrollen av blodvolymen troligen överskattats kraftigt. Å andra sidan börjar både klinisk erfarenhet och experimentella studier visa att törst/ADH-systemet förmodligen är den överlägset mest potenta mekanismen som vi har för kontroll av extracellulär vätska natriumjonkoncentration. Å andra sidan verkar aldosteronmekanismen vara vårt primära kontrollsystem för att upprätthålla en normal extracellulär vätskekoncentration av kalium.