den 30 November 1554 hade en exil återvänt för att förena sitt hemland med den universella Katolska Kyrkan. Han kallade sig son till en martyr, han hade lett den första sessionen i rådet av Trent, han var den sista katolska ärkebiskopen av Canterbury, nästan vald påven i 1550. Han var Reginald Pole-Plantagenet arvtagare, Renässansforskare och reformator.
han var den tredje sonen till Sir Richard Pole och Margaret Plantagenet, född den 12 mars 1500. Hans farfar var George, första hertigen av Clarence, drunknade i en Rumpa av malmsey-vin i Tower Of London, enligt vissa rapporter. Henrik VIII hade döpt sin änka mor grevinnan av Salisbury och återvände Mark konfiskerade av Henrik VII. Reginald och hans bröder hade lika bra, eller bättre, anspråk på tronen som Henrik VIII.
Henrik VIII: s lärd i Oxford och Padua
grevinnan av Salisburys barn gifte sig väl, med undantag för Reginald, som var avsedd för en kontorist och akademisk karriär. Han gick på Magdalen College vid University of Oxford från 1512 till 1515 och studerade också vid University of Padua från 1521 till 1526 genom generositet av Henry VIII. när han återvände till England 1526 erbjöd sig Henry att göra Pole till ärkebiskop av York efter Thomas Wolseys död, hans tidigare Kansler, om han skulle stödja sin önskan att få sitt äktenskap med Catherine of Aragon ogiltigförklarat så att han kunde gifta sig med Anne Boleyn. (Polen hade inte ordinerats.)
Pole temporerad genom att återvända till kontinenten. Han tjänade Henry genom att rösta teologernas åsikter vid Sorbonne om giltigheten av Henrys äktenskap med Catherine, som var en god vän till sin mor (hon var gudmor och guvernör för Henry och Katarinas enda överlevande barn, prinsessan Mary).
Pole uttryckte äntligen sin oro för Henry VIIIs själ om han fortsatte att fortsätta ogiltigförklaringen, rasande kungen, så han lämnade England igen för Padua. Pole såg Henrys usurpation av påvlig auktoritet och kontroll över kyrkan i England medan han studerade teologi och gjorde vänner med Renässansforskare.
när Carthusians Of The Charterhouse of London, Richard Reynolds of the Bridgettine House of Syon, Thomas More och John Fisher (biskopen i Rochester) avrättades 1535 blev han bedövad och temporerad inte längre och skrev en latinsk avhandling Pro ecclesiasticae unitatis defensione (”försvaret av kyrkans enhet”) 1536. Deras offer galvaniserade stolpe och inspirerade honom att” lyfta upp röst som en trumpet ” som uppmuntras av Jesaja 58:1, och han berömde dem för lidande för Jesus och hans kyrka.
Pole redogjorde för sina skäl mot Henrys överhöghet över kyrkan i England och uppmanade Henry att rädda sin själ genom att återvända till den katolska kyrkan. Han citerade profeten Hesekiel i slutet av detta dokument: ”bli omvänd och gör bot för alla dina missgärningar. Och missgärning skall inte vara din ruin ” (18:30).
om Pole hade hoppats att hans teologiska resonemang och andliga råd skulle flytta Henry VIII från sin väg, hade han fel. Medan Pole var utom räckhåll i Italien var hans familj i England och sårbar. Pole fick en förrädare av parlamentet och Thomas Cromwell skickade mördare till Italien. Poles bröder Sir Geoffrey och Henry, Lord Montague arresterades. Henry avrättades med Henry Courtenay, markisen av Exeter 1539, medan Geoffrey släpptes, möjligen för att han hjälpte kronan att stödja dess tunna fall.
Poles äldre mor arresterades också och hölls i Tower Of London i mer än två år. Den 27 maj (högtiden St. Augustine av Canterbury) 1541 fick hon en timme att förbereda sig för hennes avrättning, utan att anklagas för något brott, prövas av någon jury eller befunnits skyldig av någon domstol.
Margaret av York, grevinnan av Salisbury, saligförklarades av påven Leo XIII den 29 December 1886, men när Reginald Cardinal Pole (befordrad av påven Paul III för att samordna officiella ansträngningar för att stödja katolicismen i England) hörde att hans mor hade avrättats, proklamerade han att han ”aldrig skulle frukta att kalla sig son till en martyr.”
den fortsatta uppmaningen till omvändelse
medan Pole misslyckades med att övertyga Henry VIII att omvända sig och återvända till kyrkan fortsatte han att ringa till omvändelse: till Kyrkan vid rådet i Trent och till hans krets av kristna humanistiska vänner. Pole tjänstgjorde som guvernör för de påvliga staterna i Viterbo och sedan som en av de tre kardinalerna påven Paul III utsedd att sammankalla ett allmänt råd i Trent 1543. Pole var tvungen att resa i förklädnad och med en kretsväg för att undvika Henry VIIIs agenter.
vid öppnandet av rådet av Trent i 1545, kardinal Pole rådde alla delegaterna att erkänna sina synder, omvända sig, och göra botgöring som de första stegen i att reformera och återuppliva kyrkan efter såren i den protestantiska reformationen. Han uppmanade dem att inse hur deras brister som präster hade bidragit till kyrkans korruption.
Pole lämnade Trent 1548 efter rådets tionde session, som träffades igen 1551 och 1563. Påven Paul III dog i November 1549 och Pole—fortfarande inte ordinerad—erbjöds påvedömet men vägrade att acceptera titeln utan nödvändiga röster. Konklaven varade fram till februari 1550 när kardinal del Monte slutligen valdes och valde namnet Julius III.
St Andrew ’ s Day: 30 November 1554
år 1553 utsåg påven Julius kardinal Pole till sin påvliga legat till England eftersom Mary Tudor hade motverkat kuppförsöket för att placera Lady Jane Gray Dudley på tronen ledd av John Dudley hertigen av Northumberland när Henry VIIIs unga son Edward VI hade dött.
Northumberland och beskyddare Somerset före honom, med hjälp av Thomas Cranmer, ärkebiskopen av Canterbury, hade lett en sann kalvinistisk reformation i England. Firandet av mässan hade förbjudits, den verkliga närvaron nekades och den gemensamma bönens bok verkställdes på landet.
Marias anhängare och Englands folk förenade sig omkring henne som Henrik VIII: s utvalda arvinge och hon kröntes till Englands första drottning regnant. Innan Pole kunde återvända till England och återställa katolicismen, var det engelska parlamentet tvungen att ta bort hotet om arrestering och avrättning genom att upphäva Henry VIIIs uppnåare för förräderi. Således anlände Pole inte till England förrän i November 1554.
på St Andrew ’ s Day, 30 November 1554, försonade Pole England med den katolska kyrkan genom sin auktoritet som påvlig legat. Han uppmanade folket i England, genom sina representanter i parlamentet, att erkänna sina synder, omvända sig och återvända till den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.
återställa katolicismen i England
nu började Pole återställa katolsk tro och praxis i England. I Fires of Faith: Catholic England under Mary Tudor (New Haven: Yale University Press, 2009) Eamon Duffy konstaterar att Pole förväntade sig många av de senare reformerna av rådet i Trent och skapade den modell som St.Charles Borromeo senare skulle följa i Milano.
Pole kallade till en nationell synod 1555; han uppmanade prästerliga reformer inklusive biskopar bosatta i deras stift, förbättrad och konsekvent predikning; grunden för seminarier; förnyelse av universiteten. Pole organiserade stiftsbesök för att genomdriva dessa reformer och med de andra lojala katolska biskoparna arbetade de för att återställa strukturen i församlingskyrkor och katedraler: Altare, eukaristiska tabernakler (ersätter pyx, mer vanligt före reformationen), liturgiska böcker (Sakramentärer, Lektionärer, kontor och Graduals), kalkar, patens och thuribles. Han planerade att publicera en ny katekes (ett projekt som realiserades som Katekes av rådet av Trent) och en engelsk översättning av Bibeln (senare publicerad som Douay-Rheims Bible).
den 20 mars 1556 mottog Pole Vigningens sakrament och erbjöd sin första mässa den 21 mars—samma dag som Thomas Cranmer, den tidigare ärkebiskopen av Canterbury brändes levande på bål i Oxford—och invigdes som den sista katolska ärkebiskopen av Canterbury den 22 mars. Pole är vanligtvis inte klandras för kampanjen för kätteri prövningar och bränningar av nästan tre hundra kättare och protestanter som är en sådan blot på regeringstiden av ”Bloody Mary”. Känd för sin mildhet och tålamod med dem som misstänks för kätteri, betraktade han dem som syndare snarare än förrädare och uppmanade till förmån, omvändelse och förlåtelse.
Frustration och slutet
tyvärr för framstegen Polen och hans biskopar gjorde, kardinal Gian Pietro Caraffa (påven Paul IV) efterträdde Marcellus II (som regerade kort efter påven Julius III död) den 23 maj 1555. Påven Paul IV tog bort Pole från sin auktoritet som påvlig legat 1557 och kallade honom till Rom för att anklagas för kätteri. Drottning Mary vägrade att låta Pole lämna England och proklamerade att han hade auktoritet som hennes giltigt invigda ärkebiskop av Canterbury.
både Queen Mary och Reginald Pole dog den 17 November 1558. Deras arbete för att återställa katolicismen var oavslutat och ohållbart, eftersom Marias arving var hennes halvsyster Elizabeth, som hade bestämda protestantiska övertygelser.
Reginald Cardinal Pole är den relativt glömda figuren i den engelska reformationen och den katolska motreformationen. Medan två biografier nyligen har publicerats är de dyra akademiska böcker. Han förtjänar att bli bättre ihågkommen för sin hängivenhet till kyrkans reform, lojalitet mot påvedömet och sympati för de Engelska martyrerna, inklusive hans mor.