sedan Platon har västerländska tänkare delat ett grundläggande antagande om politik: vissa människor styr och andra lyder. Politisk ordning innebär nödvändigtvis vad Max Weber kallade ” ett förhållande mellan män som dominerar män…stöds av legitimt våld.”Under årtusenden av judisk politisk tanke rådde däremot en fundamentalt annan uppfattning. Legitim regel (arche) är besittningen varken av en människa (monarki) eller de få (aristokratin) eller de många (demokratin). Det är Guds provins ensam, ett koncept som den romersk-judiska historikern Josephus kallade ”teokrati.”
men inbäddad i teokrati är en paradox. I teorin eliminerar gudomlig regel behovet av jordisk politik. Guds ultimata suveränitet förbjuder allt mänskligt våld och dominans; sekulär makt är i bästa fall olaglig, i värsta fall avgudadyrkan. I praktiken är något som mänsklig politisk byrå alltid nödvändig. Gudomen straffar trots allt inte brottslingar, samlar skatter, försvarar gränser eller matar de hungriga; dessa uppgifter måste utföras av människor. Hur ser därför mänsklig politik ut i ljuset av gudomlig suveränitet? Hur översätter teokrati till verkligheten? Eller, för att omformulera Robert Dahls berömda fråga, Vem styr när Gud styr?
i den här boken jämför jag svaren på den teokratiska paradoxen som tagits av två figurer som är centrala i klassisk Judisk tanke men till stor del försummade i politisk teori: Moses ben Maimon (Maimonides) och Isaac ben Judah Abarbanel. Maimonides, medeltida judendomens viktigaste filosof, hävdar att gudomligt styre innebär kungadöme av Davidic dynastin, en kunglig teokrati. En kung, föreslår han, bör ha befogenhet att inte bara genomdriva judisk lag (halakhah), utan att anta ny lagstiftning enligt hans eget gottfinnande. På detta sätt kan han se till att den sociala ordningen som helhet överensstämmer med tanken på gudomlig rättvisa och att gudomlig regel uppenbaras.
däremot hävdar Abarbanel, ledaren för spansk Judendom under och efter den spanska inkvisitionen, att Guds styre nödvändigheter en deltagande, federerad och väsentligen demokratisk republikansk teokrati. Mänskliga kungadömet, hävdar han, är inte bara mindre lämpade för gudomlig regel men i huvudsak antitetiska till det. Långt ifrån att säkerställa rättvisa inbjuder det faktiskt tyranni. Således mot teokratisk royalism föreslår Abarbanel att i Torahs uppfattning har folket själva rätten att utse sina domare; makt sprids mellan flera, kvasi-representativa juridiska organ; och sista ordet i politiska frågor-inklusive rätten att förklara krig och göra undantag från lagen i nödsituationer—hålls av Högsta domstolen, Sanhedrin.
jag avslutar boken genom att ta itu med långvariga teokratiska impulser i samtida Judendom såväl som i kristendomen och Islam. I en tid då förhållandet mellan religion och demokrati förblir fylld och komplex, Vem styr när Gud styr? sätter ut för att rita om våra horisonter om politik och teologi genom att återställa en förbisedd men viktig del av politisk teori.