anemi är ett globalt folkhälsoproblem som påverkar både utvecklingsländer och utvecklade länder i alla åldrar. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) definieras anemi som hemoglobinnivåer (HB) <12,0 g/dL hos kvinnor och <13,0 g/dL hos män. Normal HB-fördelning varierar emellertid inte bara med kön utan också med etnicitet och fysiologisk status. Nya lägre gränser för normala Hb-värden har föreslagits, beroende på etnicitet, kön och ålder. Anemi är ofta multifaktoriell och är inte ett självständigt fenomen. För klassificering och diagnos de hematologiska parametrarna bör den underliggande patologiska mekanismen och patienthistoriken beaktas. Åldrandet av befolkningen, särskilt i västländer, orsakar en ökning av anemi hos äldre. I denna population är anemi, som nyligen definierats av nivåer av Hb <12 g/dL hos båda könen, mestadels av mild grad (10-12 g/dL). Att förstå patofysiologin för anemi i denna population är viktig eftersom den bidrar till sjuklighet och dödlighet. Hos en tredjedel av patienterna beror anemi på näringsbrist, inklusive järn -, folat-eller vitamin B12-brist; dessutom står anemi av kronisk sjukdom för ungefär en tredjedel av fallen. Men hos en tredjedel av patienterna kan anemi inte förklaras av en underliggande sjukdom eller av en specifik patologisk process, och av denna anledning definieras den ”oförklarlig anemi”. Oförklarlig anemi kan bero på den progressiva resistensen hos benmärgserytroid-förfäder till erytropoietin och ett kroniskt subkliniskt proinflammatoriskt tillstånd.